Det blev skit! Det blev skit innan min älskling åkte iväg till sitt favoritställe, Öland. Han åkte nämligen imorse och behövde förstås sova natten till idag... Och jag med för den delen, för jag skulle ju jobba idag! Men...min karl kom allt iväg men inte jag - till jobbet alltså.

Igår kväll när jag lagt mig i sängen för att sova får jag krampaktiga ilningar över bröstet (hjärttrakterna) vilket är förbaskat obehagligt... Visst, jag får det ungefär varannan vecka och det hugger till lite... men nu högg det inte till LITE, det var ihållande och läskigt. Därför blev det skit, karln min blev irriterad för jag är ju lite hypokondrisk och han tycker väl att jag överdriver och om inte annat tyckte han att ett ambulans skulle hämta mig. Det blev bara katastrof. Han gick och la sig på soffan och där i sängen låg jag kvar med ett ont tryck över hjärtat och såsmåningom började min högra arm sticka och domna bort, inte alls kul... läskigt. Slutligen kom älskling tillbaka till sängen men totalslocknande och efter mycket om och men slumrade jag också, ca två timmar innan klockorna ringde... det kändes fortfarande då...trycket över bröstet och domningarna... 

Ja, jag var ändå inställd på att jobba. Det är helg och då är det bra betalt för en kort dag dessutom... men med tryck över bröstet och max två timmars sömn förstod jag att det inte var någon idé och pratade med min chef som blev jätteorolig såklart. Jag la mig på soffan hemma och försökte somna, jag slumrade lite halft till Nyhetsmorgon, Lotta på Liseberg och Sommar med Ernst. Sen vaknade jag till och det kändes som att det var ok med mig ändå, jag började plocka och städa lite inför att åka hem till min lägenhet som jag tänkte vara i nu när min snubbe ändå dragit till Öland (jag åker ner 18:e). Men då börjades det igen, armen domnades och blev svullen... ringde Sjukvårdsupplysningen och de frågade om min mungipa eller något hängde, njaa det tror jag inte, möjligtvis lite... hon bad mig le och se hur det var då, och visst, vänstra sidan vill inte riktigt upp i leende. Då bestämmer hon sig, hon skickar en ambulans som ska hämta mig - men utan sirener eftersom det inte är så akut. Om det blir akut ber hon mig ringa 112 omgående, annars kommer ambulansen som får ta mig till sjukhuset som får kontrollera, jag ska inte gå dit själv säger hon.

Och nu kommer förödmjukelsen. När jag öppnar dörren säger ambulanspersonalen "Jaha, vem är det som är sjuk". Jag säger "Det är jag". Varpå han svarar "Är det DU. Du ser ju inte särskilt sjuk ut"... Och sedan får jag minsann höra att man inte får hjärtinfarkt och proppar i "din unga ålder" (vilket jag tycker är fel att säga, för det har visst hänt! Det finns inga garantier och att utan ha undersökt utesluta sånt är vidrigt beteende tycker jag). Nåväl... "vi får väl göra en kontroll då" säger han men mitt blodtryck är normalt och de kan inte se något som ska vara nödvändigt att ta mig till sjukhus för... men så nämner jag det där med mungipan och visar varpå han säger "Du gör dig inte till nu va?" Och säger sedan "Jahapp, då får vi väl ta dig till sjukhuset då, men det är bara för den där lilla mungipan blablalba". Det är ju trevligt beteende eller hur? Jag kanske är livrädd! Förresten så var det inte jag som beställde ambulansen, det gjorde vårdguiden, som jag tycker var skickliga för man ska inte riskera något med de symptomen. Själva sa ju den där ambulanspersonalen att "det här behöver man minsann ingen ambulans för". Tack för den käftsmällen...

Nåväl... jag kom till SÖS och fick ta EKG och massa prover... sedan fick jag, i vanlig ordning, vänta vänta vänta... Sen kom en läkare och jag fick dra historien för femtioelfte gången men alla värden var bra och alla provsvar var bra... Det kan vara muskelkramper vilket man kan få av översträngning osv... och tydligen kan musklerna klämma åt nerverna som går ut i armen, varpå jag kan få de där stickningarna och domningarna. Det känns både bra och dåligt, jobbigt att man ska behöva må så dåligt utan att det är något farligt och att ingen därav tar en på allvar... Men samtidigt bra att alla värden och provsvar faktiskt såg utmärkta ut..

Långt inlägg... men det var en omtumlande dag...