Uhh, vaknade idag med huvudvärk och trötthet. Kraften att både åka in till stan och försöka få 3 att få fason på telefonen plus att åka hela vägen till andra sidan stan (till och med ett annat län) fanns inte. Jag ställde in besöket hos syrran och koncentrerade mig på projekt åka-in-till-stan-och-fixa-telefon. Och nu funkar den! Skönt skönt skönt! Tydligen har jag haft samma simkort sedan jag anslöt mig till 3 och det var då ca 5-6 år gammalt och ville inte längre, så jag fick ett nytt och snubben där sa att jag nu skulle få mycket bättre mottagning också! Super!

Kikade lite i Skrapan där jag var och hittade massa fina kläder på Monki (eller vad heter den, jag har aldrig handlat där). Ett tips om någon vill göra fynd, de hade 75% rabatt på massor och 50% på resten i pricnip. Jag höll dock i plånken, jag är ju trots allt student som bara lallar runt nu på sommaren... d v s inte direkt "fett med cash", hehe. Dessutom såg jag en superfin jeansskjorta på Levis som skulle passa på min käreste, men å andra sidan har han redan massa jeansskjortor och är snarare i behov av nya linnen (för han går omkring i urtvättade äckellinnen som han egentligen bara har till jobbet). 

Det blev i stället en ny badhandduk i turkost (jag behövde verkligen detta, vi har ont om handdukar och när barnen är här tar de alltid vilken som, jag vill faktiskt ha min handduk i fred!) och en ask med svenska jordgubbar som fick bli min lunch.

Hemma smorde jag in mig med solskydd och satte mig på balkongen med jordgubbar, vatten och boken Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen. Boken blev utläst och den var väl bra, men ingen wow, 3/5 kanske sådär som "betyg".

Nu känns det lite dumt bara att jag inte passade på att köpa en bok när jag var på Akademibokhandeln och gluttade idag... Är nog mest sugen på Olivecronas Mitt Afrika men även Patrik Sjöbergs nya bok som jag just nu inte kommer ihåg vad den heter. Givetvis vill jag även läsa Livet Deluxe av Lapidus men den var verkligen en tegelsten så där väntar jag nog ut pocketversionen... De övriga har heller inte kommit i pocket än men var lite nättare i alla fall, dock synd att det blir dyrt (om än Sjöberg-boken ligger på 179 kr nu)....

Uhh, så lat jag har blivit. Och igår köpte jag lite kläder jag ville ha, och jag vet ju att jag har gått upp i vikt det senaste året... Jag vill faktiskt inte ställa mig på en våg, jag vill inte. Mitt fett har satt sig på ett ställe som man faktiskt inte märker förrän det är "lite för sent" skulle jag säga, i alla fall så länge man inte haft jeans och sådär... det har jag i och för sig märkt... mina lår och säker rumpa också men låren är hemskt.... Jag testade ett par slimmade jeans på HM igår men mina lår ser ut som ballonger och jag är kort så det gör inte saken värre... jag MÅSTE verkligen komma igång med träning och lära mig att det lugnt med käket och godsakerna... jobbigt bara när sommaren står i full blom... det här är verkligen ångest... 

Måste bli av med mitt gymkort och skaffa Friskis & Svettis igen skulle jag tro. Det var träning som passade mig ju. Det får bli höstens projekt, och jag ska hoppas på att sommaren inte bjuder på allt för mycket fett och socker. Jag kanske kan dricka loka i solstolen och inte ta ölen förrän "after beachen" eller middagen. Och ta en liten klutt med bearnaise och inte doppa varenda pommes frittes eller potatistärning. 

Nåja... för övrigt är jag en jädra ensamvarg. Jag gillar att bara vara hemma och nu är jag så van att det känns jobbigt att åka iväg. Det känns jobbigt att åka iväg och hälsa på folk (som man egentligen vill hälsa på) och det känns jobbigt att åka in till stan och fika med folk man egentligen vill träffa. 

Min ensamvarghet blir än värre när jag är sambo. Jag behöver inte så mycket socialt umgänge nämligen och min kvot blir lite fylld av att jag har min karl. 

Sen är det också det där jobbigt med när man väl träffar vänner och bekanta och ska gå igenom allt som hänt... det har man liksom redan lämnat bakom sig. 

Svårt att förklara hur jag känner och tycker. Hoppas alla förstår att det inte är så att jag inte vill träffa folk eller så men jag tycker det är skönt att bara göra ingenting såhär. Det känns roligare att träffa folk om man ska göra något speciellt, allt annat kan jag liksom på något sätt göra själv. Lite så... 

Summa summarum så tror jag faktiskt att jag är en sån som mår bra av att bo i Norrland. Visst, kanske blir jag lite knäpp av att jag mellan varaven inte då blir "uttvingad" till att göra saker... men desto roligare blir det då vänner och bekanta kommer och hälsar på. Jaja, nu är det så skönt att bara sitta här och ta det lugnt, ska kanske träffa en vän i stan idag men det är inte helt bestämt än. Tror inte det blir så. Annars ska jag käka frukost till "Världens strängaste föräldrar" och sedan bosätta mig på balkongen med en bok tror jag.

Idag är det en varm och solig tisdag. Snart ska jag ta mig i kragen och hoppa på tunnelbanan in till stan.

Ska hämta ut nya p-piller och passa på att kika efter lite sommarprylar som behövs till husvagnen och semestern. I första hand ska jag kolla efter fina nya dricksglas till husvagnen, man ska helst ha plast eftersom riktigt glas väger så mycket och man får inte lasta så mycket i en husvagn faktiskt. Sedan skulle jag vilja ha en strandmadrass men tror jag köper det nere på Böda istället för att släpa runt. Men jag hoppas jag gaskar upp mig lite och orkar titta in i lite butiker, det är väl REA nu och lite nytt behöver jag väl. Nya leggings kan vara bra, nu har det blivit lite hål i sömmarna i skrevet - det blir ju det efter någon månad. Leggings är ju bra på sommarkvällarna då det är lite ruggigt, eller sommardagar som inte är så mycket sommar...  Vi får se om jag orkar.

Lite irriterande dock att min telefon inte fungerar. "Ingen service" står det, den har tappat mottagningen helt. Jag vet att det var dåligt med mottagning igår men idag finns absolut ingen... lite jobbigt faktiskt, att man är så bunden av att vara nåbar alltså...

För övrigt är jag inte jättesugen på att visa mig ute. Jag har fått ett stoppljus mitt i pannan, där man brukar ha ett sånt där hindimärke eller vad det heter... Känner mig som en mupp... Jag måste bara sluta riva sönder det hela tiden och låta det läka, håller alla min tummar för att den tonat ner sig till på fredag då jag ska jobba... Inte kul att känna sig ofräsch när man jobbar som butiksexpedit.

Nåja, dags att ta sig härifrån.

Tjo och tjim!

Nu när midsommarhelgen varit haglar ju frågan, "Hur vad din midsommar?". 

Och vad ska jag säga. Den här midsommaren kände jag så mycket för och det skulle bli så mysigt och med massa god mat... men som sagt, man vet aldrig hur det blir med min familj och tyvärr blev just midsommaraftonen sådär... och det där hänger nu över mig för jag fick ett utbrott och ingen verkade se vad jag blev så arg för vilket är väldigt frustrerande eftersom det för mig var solklart. Nu är det skitjobbigt för att det känns som att alla tycker att jag förstörde - medan det enda jag ville var att rädda kvällen. När XX kommer till ett visst stadie i sin fylla så kan jag inte ta det längre, särskilt inte när attitydsproblem hägrar. Tyvärr slår jag då bakut och blir galen. Jag klarar det inte! Och nu hade jag tidigare på dagen varit lite låg och har haft ett väldigt jobbigt menshumör (jag brukar inte ha det men typiskt nog var jag just lätt känslig den här helgen) så visst hade jag kanske inte behövt blivit så tokig men JAG VET att jag blivit lika förbannad och beskiven även om jag inte varit i PMS-läge - om än jag kanske hanterat det lugnare.

Nu känns det väldigt pissigt i alla fall.  Igår ringde XX och jag hade en förhoppning om någon slags försoning men istället tyngde dig mig faktiskt ännu mer för det var samma sak igen, "hur mår du?" - en fråga som snarare menade "mår du bättre? har du lugnat ner dig?" - som om att jag överreagerade totalt och att ingen annan är på min sida när det gäller den saken, ingen annan såg ju, ingen annan förstod ju, det var ju JAG som överreagerade, lite "lilla gumman"-attityd. Jag tar det inte, jag gör inte det, respektlöst och förödmjukande så in i helvete. Så igår bölade jag igen, precis som jag gjorde hela midsommarkvällen eftersom att ingen förstod mig. Alla trodde jag var ett psykfall och jag blev så jävla ledsen eftersom alla bara såg ut som frågetecken och för mig var allt solklart. I efterhand kan jag ändå förstå att de kanske inte såg, för det här är djupt rotat i mig sedan tidigare erfarenhter. 

Nog om det. Det var en trevlig torsdagskväll och det var en trevlig midsommar tills eftermiddagen. VI hann i alla fall med en god och mysig midsommarlunch, men det var vid grillningen som jag fick nog så varken middag eller den efterlängtade jordgubbssuissen blev något. 

Vi fick för oss att åka hem redan dagen efter midsommar men jag kände mig lugn och ville inte låta det här störa mer. Jag kunde koppla bort XX och vi blev kvar och hade en trevlig lördag faktiskt. Minigolf och promead och en avslut på restaurangen med campinggrannarna. 

Svårt att säga hur bra midsommarhelgen var helt enkelt. Men det är jobbigt att besvikelsen hänger över mig och jag vet inte hur en försoning ska klaras av. Troligen rinner det väl bara ut i sanden och blir som vanligt igen, men kul känns det inte. Jag vet ju att min älskling inte är som jag och han har sagt att han inte gör det här igen. För mig är egentligen gräl av detta slag vardagsmat men för han är det jobbigare än så. Skit är det.

Men, jag är oerhört lycklig över att min älskling är min och att han är världens finaste! (med Jack Sparrow-flätor :) ).

Midsommarveckan är här! Idag är det 13 grader och grått som tusan... visst, det är skönt med sådana här dagar emellanåt - det håller jag helt med om... men när det börjar närma sig midsommar börjar oroskänslan växa inom mig... särskilt då det är campinglife som gäller i år också (för mig alltså).

Planen är att jag och min älskling + Enzo (Schäfer) tar husvagnen till Härjarö Campingh (eller Härjarö Resort som det numer tydligen heter). Mina föräldrar är nämligen säsongsstående där med sin husvagn. Hoppas det blir kul, man vet aldrig med min familj... haha...

Jag och mamma har i alla fall tänkt ut maten. Hon ville tydligen ha traditionell sillunch fastän jag inte tycker att det är sådan tradition i vår familj menmen... Jag ville ha smörgåstårta så vi har löst det. På torsdagen då vi kommer till campingen käkar vi smörgåstårta! 

Midsommarmenyn blir som följande:

Lunch: Plockmat såsom sill, färskpotatis, bröd, rostbiff, potatissallad, salami, ägghalvor osv.

Middag: Grill! Färskpotatis med grillkött (förmodligen rostasfilé), blandsallad och goda såser. 

Efterrätt: Jordgubbsmarängsuisse!

Känns kul, men jag har fortfarande en oro i kroppen. Vår husvagn (eller ja, min snubbes egentligen då) ska besiktigas IDAG! Man kan inte checka in på campingen om husvagnen inte blir godkänd... så hoppas den går igenom, annars vet jag inte vad jag gör... Karln min säger förståss att det löser sig men han kan ju hellre inte trolla liksom.

Nåja, nu får väderhelvetet ta och bli varmt och soligt, tack på förhand!

Förresten, såhär ser det ut på vårt smultronställe i Finland, placerat 1 mil mitt ut i den lappländska skogen. Hur mysigt som helst... tråkigt att farmor och farfar numer är sjuka och inte orkar vara där... 

Som jag skrev senast så skulle jag på arbetsintervju och sedan åka upp till Tornedalen. Nu sitter jag hemma i farmor och farfars kök i just Övertorneå som ligger mitt i det vacka Tornedalen. 35 minuter tar det att gå, ja gå, till Finland härifrån. Underbart!

Farfar hade missuppfattat vad han skulle göra hos läkaren i måndags. Det var inte en operation utan en nervundersökning och sömnregistering. De har fortfarande inte hjittat felet...

Annars så äter vi gott här uppe, och bastar vedeldat. Det är suveränt, tråkigt bara att vi inte är vid sommarstugan på den finska sidan som vanligt... farföräldrarna orkar inte det lägre eftersom farfar nu är dåligt och farmor har alzeimers.

Jag är sååå sugen på att flytta hit. Det är underbart att bo nästintill i världens två bästa länder. Det sämsta är att myggen älsklar mig... 

Nu är det dock sista kvällen så jag hoppas på en skön bastu. Vi var över till Yli Tornio på finska sidan och handlade finska varor att ta med hem (d v s öl, lakrits, bröd...).

Förresten, i måndags ringde jobbet jag var på intervju av och sa att allting såg jättebra ut och att mina referenser var goda. Kul! Tyvärr hade de just nu att erbjuda mig heltid juni fr o m tisdag - men den gick ju inte eftersom att jag är här uppe... typiskt... men de skulle höra av sig så fort det kom ett nytt uppdrag, de är ju en sorts bemanningsföretag. Kul att de gillade mig i alla fall, vi får väl se om det kommer fler förfrågningar från dem... vore kul!

Idag är jag faktiskt lite nervös, om än inte överdrivet - jag vet själv inte exakt vad som är bäst för mig. Så det blir ett spännande möte. Återkommer till det.

Annars så sitter jag i soffan och kollar Nyheterna och förhoppningsvis kommer en schysst Efter tio idag med som det då blir frulle till. Helt ointressant, jag vet.

Sedan ska jag ta tag i och packa faktiskt. Ikväll åker jag över till min föräldrar på andra sidan och stan för tidigt imorgon bitti lättar jag och farsan uppåt. En tolv timmars bilresa väntar. Vi ska upp till Finland, eller ja, Tornedalen (vi är finska men mina farföräldrar bor på svenska sida just nu, och har sommarstället på finska sidan). Tyvärr åker vi upp av tråkiga omständigheter, min farfar är sjuk. Farsan ska skjutsa honom till sjukhuset i Luleå på måndag då det ska vara någon hjärnoperation (!) som vi dessutom inte vet så mycket om. Det känns bra att vi åker upp i alla fall, och det behövs för farfar som inte ritkigt förstår svenskan klockrent, särskilt inte läkartermer. 

Det jag är lite nervös över idag, som jag nämnde inledningsvis, är att jag ska på en arbetsintervju i eftermiddag. Blir intressant. Det är inte specifikt för ett jobb utan snarare som en del av en extraresurs-pool. Men jag har inte förstått helt och hållet för jag sökte för ett specifikt jobb, men jag tror jag åker dit för både och alt. antingen eller. Spännnande!

Åh vad jag någonstans tycker det är befriande. Det här med nybliven-mamma-depression och önskat-kön. Inte befriandet det i sig, förståss, men befriande att man pratar om det och det inte behöver vara så jävla skamfullt.

Lyssande lite på programmet Sommarpratarna idag där Camilla Läckberg berättade om sin depression hon fick när hon hade fått sin första son. Och så läste jag inlägget på Maggan Graafs blogg om önskan att hennes fjärde barn ska bli en flicka men som är en pojke till.

Jag själv, som inte är en såndär barnälskande människa men som någon gång vill ha ett eget barn (tror jag), tycker att det är skitbra att det snackas om. Det kanske främst är för att jag sagt att jag tror att jag kommer bli rätt deppig. Deppig om jag får en son, jag vill inte ha en son. Alla (nästan) får först flickor i vår släkt (förutan min kusin som är i min ålder och nyss fått en son i och för sig). Men ändå, jag vill ha en tjej, en tjej som ska bli som jag. En tjej som jag ska ge alla möjligheter att leka med barbie om det är vad hon vill eller köra cross i fall det är vad hon vill. Hon ska få sminka sig när hon är sju och bära stringtrosor då om hon vill, för då har hon tröttnat på det när det väl gäller - som jag. Jag vill inte ha en kille som ska bli en metrosexuell tönt eller biffig odräglig kissa-på-ringen kille. 

Jag har alltid sagt att jag inte vill veta könet på ett kommande barn. Men jag har börjat tänka annorlunda ändå, jag kanske behöver vara förberedd ifall det är en pojke... men trot eller ej, jag lovar er att jag inte kommer kunna låta bli att bli lite besviken om det skulle vara en pojke...

Jag känner mig bara så otroligt osäker på hur jag i min person skulle fostra en son till en bra kille, medan att fostra en tjej känner självklart för mig och någonstans viktigt för mig.

Nu är det i och för sig inte så att jag är gravid. Så om det är någon som blir förskräckt nu så kan ni pusta ut. 

För övrigt, Axa gröten igår var sådär... Man blev väl mätt, en timme ungefär... men det var svårt att dosera vattnet rätt och det var ingen smaksensation direkt - det luktade faktiskt i torrt tillstånd mycket godare än det var...