Nu kommer ett inlägg som jag inte riktigt vet om jag kommer formulera rätt. Det känns ganska privat samtidigt som det kan vara intressant att ta upp, särskilt om någon i min bekantskap läser detta och därav möjligtvis får lite mer förståelse.

Jag är en såndär människa som faktiskt, helt ärligt, är relativt olycklig som singel. Men jag vill dock poängtera att det absolut inte handlar om att jag är rädd för att vara ensam eller att jag inte är självständig, för det är jag verkligen och det är jag väldigt mån att alltid vara.

Men, när jag lyckas träffa någon och bli kär är det alltid i komplicerade förhållanden. Om det inte handlar om att jag träffar någon som egentligen är upptagen så är det på något annat sätt en person som inte är accepterad från den stora massan.

Nu är jag i ett förhållande och är faktiskt lycklig i det vilket är förbannat skönt. Det är dessvärre svårare med omgivningen, särskilt eftersom jag kan förstå det eftersom jag tänkte mer eller mindre likadant innan jag hamnade i den här situationen.

Jag är född 1989 och min snubbe är född 1966. Det är uppseendeväckande och många blir upprörda eller äcklade eller något annat mindre trevligt. Det är jäkligt jobbigt att veta att omgivningen säkerligen tisslar och tasslar kring detta.

Jag brottas med mycket inom mig själv när det gäller det här förhållandet. Tyvärr tar just det här med andra åsikter upp en del, vilket är tråkigt såklart men det blir ändå naturligt för mig eftersom jag säkerligen hade tänkt precis likadant förr. Och så är det jobbigt eftersom man inte känner att det är någon idé att ta med honom på tillställningar som släkt och eventuellt vänner har. Jag är bara skiträdd att det blir stelt och konstigt så att man utan att någon behöver säga något ser folks reaktioner så tydligt på kroppsspråk osv

Som sagt, det är mycket jag brottas med inom mig och alltså inte bara era tankar och åsikter. Jag vet även att jag vill ha egna barn och jag vet att min nuvarande inte alls är en potentiell pappa till mina framtida barn. Det är fruktansvärt jobbigt faktiskt. Särskilt då han dessutom har två barn sedan tidigare och redan har upplevt det där med någon annan.

Det är inte alls kul för mig att känna det biologiska i att jag nu är vuxen och det är dags att hitta en partner att bygga ett liv med och såsmåningom skaffa barn med när jag älskar min nuvarande partner med vet att han inte är den. Även om vi från början sa att ingen av oss tror på långa förhållanden osv, så känns det inte alls roligt när starkare känslor växt fram. Bara en sådan sak som att skaffa ett gemensamt boende känns nu som ganska aktuellt samtidigt som jag vet att det är jättedumt eftersom vi ju bestämt att vi inte ska vara tillsammans en längre tid. Det är så jädra komplicerat.

Dessutom så har jag också svårt att vara en partner till en pappa eftersom jag är egoistisk och har svårt att inte bli sur om mina önskemål kommer sist - vilket det alltid gör då det gäller barnen. Deras intressen och önskemål går ju givetvis före mina. Jag har inte bara en partners intressen och önskemål att ta hänsyn till liksom, därför håller jag mgi hemma hos mig nu i helgen när han har barnen. Sist jag var där samtidigt som dem blev det bara tryckt och obekväm stämning, vilket även det är pissigt eftersom det borde kunna fungera problemfritt.

Ett biktningsinlägg, hmm...