Nu är det mycket bostadstankar som rullar i mitt huvud. Jag har en bostadsrätt på norra sidan om stan som jag knappt bott i på 1 år, eftersom jag bott med min kille i hans andrahands-lägenhet. Men eftersom vi träffades för 1 år sedan och det bara är ett andrahands-kontrakt har jag behållt min lägenhet. Jag har betalat för min (som jag vairt i kanske max 4 veckor under det här året) och han har betalat för den lägenhet vi faktiskt bott i. Ganska osmart såhär i efterhand...

Nu försöker jag för fulla muggar antingen få ett förstahandskontrakt via Stockholm Stad Bostadsförmedling som jag stått i sedan 2007 (sen jag var 18 år med andra ord). Samtidigt försöker jag få tag på en hyresrätt via ett bostadsbolag i Tyresö (eftersom det är där vi nog vill bo eftersom hans barn bor där) men eftersom vi bara har ca 1 års kötid där så är det s k "bums-lägenheter" som gäller. Så jag går upp till åtta varje tisdag och torsdag och väntar på att en ska dyka upp och jag ska kunna vara först med att klicka hem den! På allt det här har jag även Blocket-appen och försöker svara fort som attans på alla tänkbara andrahandslägenheter vi kan tänka oss...fullt sjå med detta alltså...

Och nu när IKEA-katalogen kommit är man ju extra sugen på att få ett ordnat hem. Jag vill ha ett schysst kök med bra bort så man vill sitta där. Ett rofyllt sovrum. En mysigt vardagsrum med 42 tums-TV (som jag har i min lägenhet som jag aldrig är nu, i hans har vi jävla TJOCKTV) och bioljud... Och sen vill jag nog ha en liten skrivbordshörna (jag ska ju trots allt plugga 4,5 år till). Sedan vill jag att barnen ska få ett eget rum med egen tv och sådär.

Samtidigt så känns det så förjävligt med allt detta ansträngande. Visst, man får väl ibland förstå att vissa saker bara är drömmar än så länge... För jag är väl ingen lägenhetsmänniska? Har jag ens ett storstadsbehov? Jag är ju uppvuxen i villaområden och ett välstädat, alltid nyrenoverat hem... med bastu varje dag! Och schysst altan med grillplats och solstolar... Och FY FAN vad jag saknar det!

Jag märker verkligen vad jag varit bortskämt med det där vardagliga på så sätt. Det har jag ju alltid bara tagit för givet. Fast jag förstod att jag var bortskämd med utrymme, jag hade hela övervåningen för mig själv från att jag var 8 år till att jag flyttade hemifrån vid 18 år. Jag hade alltså redan ett sovrum, vardagsrum och toalett helt för mig själv...

Ja, det jag vill komma till är att jag, som i tonåren, trånat efter en sekelskiftslägenhet i innerstan har börjat bli gammal. Jag förstår inte varför jag varit så inställd på ett flashigt kontorsjobb, med after work på coctailbarer och en vacker sekelskftflägenhet. Visst, lägenheterna är underbara. Men är jag en storstadstjej verkligen?

Jag börjar mer och mer fundera på det där. Först och främst har jag sedan ett halvår verkligen saknat att bo i villa. Sedan så har mina föräldrar köpt hus uppe i vackra övertorneå och flyttar upp. Och visst är det helt fantastiskt! Husen kostar en tiondel av vad de kostar i Stockholmstrakten och det är lugnt och skönt och fruktansvärt vackert!

Jag har ju en liten dröm om att någon gång skriva böcker. Så nu drömmer jag mig bort till ett vackert gammalt hus i tornedalen där jag har min skrivhörna där jag skriver mina bästsäljare medan jag undervisar byns gymnasieelever i historia som en liten bisyssla. Åhh... (men min snubbe menar att jag skulle få lappsjuka... kanske... men han är ju en typsikt stockholmare som har så snevridna fördomar om norrlänningar så jag brukar skratta så jag frå ont i magen).