Tjo och tjim!

Nu när midsommarhelgen varit haglar ju frågan, "Hur vad din midsommar?". 

Och vad ska jag säga. Den här midsommaren kände jag så mycket för och det skulle bli så mysigt och med massa god mat... men som sagt, man vet aldrig hur det blir med min familj och tyvärr blev just midsommaraftonen sådär... och det där hänger nu över mig för jag fick ett utbrott och ingen verkade se vad jag blev så arg för vilket är väldigt frustrerande eftersom det för mig var solklart. Nu är det skitjobbigt för att det känns som att alla tycker att jag förstörde - medan det enda jag ville var att rädda kvällen. När XX kommer till ett visst stadie i sin fylla så kan jag inte ta det längre, särskilt inte när attitydsproblem hägrar. Tyvärr slår jag då bakut och blir galen. Jag klarar det inte! Och nu hade jag tidigare på dagen varit lite låg och har haft ett väldigt jobbigt menshumör (jag brukar inte ha det men typiskt nog var jag just lätt känslig den här helgen) så visst hade jag kanske inte behövt blivit så tokig men JAG VET att jag blivit lika förbannad och beskiven även om jag inte varit i PMS-läge - om än jag kanske hanterat det lugnare.

Nu känns det väldigt pissigt i alla fall.  Igår ringde XX och jag hade en förhoppning om någon slags försoning men istället tyngde dig mig faktiskt ännu mer för det var samma sak igen, "hur mår du?" - en fråga som snarare menade "mår du bättre? har du lugnat ner dig?" - som om att jag överreagerade totalt och att ingen annan är på min sida när det gäller den saken, ingen annan såg ju, ingen annan förstod ju, det var ju JAG som överreagerade, lite "lilla gumman"-attityd. Jag tar det inte, jag gör inte det, respektlöst och förödmjukande så in i helvete. Så igår bölade jag igen, precis som jag gjorde hela midsommarkvällen eftersom att ingen förstod mig. Alla trodde jag var ett psykfall och jag blev så jävla ledsen eftersom alla bara såg ut som frågetecken och för mig var allt solklart. I efterhand kan jag ändå förstå att de kanske inte såg, för det här är djupt rotat i mig sedan tidigare erfarenhter. 

Nog om det. Det var en trevlig torsdagskväll och det var en trevlig midsommar tills eftermiddagen. VI hann i alla fall med en god och mysig midsommarlunch, men det var vid grillningen som jag fick nog så varken middag eller den efterlängtade jordgubbssuissen blev något. 

Vi fick för oss att åka hem redan dagen efter midsommar men jag kände mig lugn och ville inte låta det här störa mer. Jag kunde koppla bort XX och vi blev kvar och hade en trevlig lördag faktiskt. Minigolf och promead och en avslut på restaurangen med campinggrannarna. 

Svårt att säga hur bra midsommarhelgen var helt enkelt. Men det är jobbigt att besvikelsen hänger över mig och jag vet inte hur en försoning ska klaras av. Troligen rinner det väl bara ut i sanden och blir som vanligt igen, men kul känns det inte. Jag vet ju att min älskling inte är som jag och han har sagt att han inte gör det här igen. För mig är egentligen gräl av detta slag vardagsmat men för han är det jobbigare än så. Skit är det.

Men, jag är oerhört lycklig över att min älskling är min och att han är världens finaste! (med Jack Sparrow-flätor :) ).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Julen är över... det vart en mysig jul som för min del var det första utan mina föräldrar. Istället firade jag jul med min sambo och så kom hans 15-åriga son hit. Det blev faktiskt en riktigt trevligt litet julfirande men jag råkade göra ett uttaland...

Jag har av olika anledningar tänkt tillbaka mycket på senaste. Det finns så mycket fina människor jag träffat! Eller det var väl kanske att ta i, men det finns fina människor jag har träffat som betytt något för mig - vare sig det handlar om något li...

Fy för fa-an...idag är ingen bra dag. Gårdagen slutade inte bra, jag blev så ledsen. Så jävla ledsen, precis som tidigare på den eftermiddagen. Man ska fan inte leka med hormoner, och kanske speciellt inte jag som vet att jag är känslig för det... I ...

Hej och hå, inte har man haft så mycket höstkänsla fastän det är mitten på oktober? Den kommer nu, för mig i alla fall. Visst, när jag var uppe i Tornedalen förr förra helgen så kände man hösten på höstpromenaderna bland de rödgula löven... Men nu är...

Då är jag 22 år, på riktigt (hela sommaren har man ju varit "22" när folk frågat liksom). Igår fyllde jag år. Lite tråkigt är det att inte vara liten längre just när det gäller födelsedagen, och julafton... Det där pirret och glädjen är ju inte densa...